.. för dålig uppdatering. förstår mig inte på alla bloggerskor som MÅSTE skriva flera gånger om dagen. sjukt jobbigt och drygt om man inte har någon inspiration.. vilket jag faktiskt inte har haft. sen måste jag ju faktiskt säga att alla bloggerskor verkligen inte skrivit så roliga inlägg, hela tiden. just sayin'
hur som helst. kan ju berätta lite kort om min midsommar.. (har redan gått en vecka, wtf?) den var supermysig. att få komma ut till skärgården, även fast det var bara över en dag och natt, var helt underbart. kändes om en liten minisemester. sen att det tog exakt 4 timmar och 15 minuter dörr till dörr är en annan femma. fick snurra runt i Bromma för att hämta blondinen som PROMT skulle med och fira midommar. sen pricken över i:et så var det några som kände för lite spänning i tillvaron och valde att krocka mitt i värsta ruschen ut till Värmdö. tackarrr.. äh dagen kunde inte ha blivit mysigare så vi var rätt nöjda ändå (när vi fått i oss lite lunch det vill säga..).för er som inte vet så var jag ute i Brallans föräldrars hus tillsammans med hennes syskon och familjer, och anna och madde. vi åt och drack massa gott, vissa av oss badade i sjön, andra av oss nöjde sig med den varma badtunnan lite senare på kvällen. vi hade det asbra och jag hade gärna stannat hela helgen - det måste vara ett bra betyg va?
bilder kommer senare, tänkte sno lite av Bralls - när jag snott hennes minneskort först.
annars då? tja.. jag jobbar. dagarna springer iväg. jag försöker träna. det går upp och ner. bokstavligen upp och ner. är det någon som kan ge mig lite motivation och träningsglädje så vore det toppen! i övrigt tänker jag mycket på vad jag vill göra. i höst, i framtiden. you name it! kommer inte fram till så mycket. lite så jag jobbar så att säga. nåt jag insåg idag på zumba-passet är att jag älskar att dansa. tja.. ni som har sett mig på KC vet det förmodligen redan. he he. hur bra träningsupplägg? dansa, svettas och bränn kalorier.. samtidigt som man lyssnar på kick-ass-musik och försöker dansa så att ingen ser? (det är sistnämnda är inte alltför lätt dock). bra skit säger jag bara, bra skit.
imorrn är min lediga dag. okej, det VAR min lediga dag. men jag måste jobba. i helgen också. och måndag... och tisdag.. och onsdag.. och torsdag med för den delen... men vet ni vad? nästa torsdag åker jag och Fellan ner till Ollan för en suuuuuperhelg nere i Oskarshamn, hur kul ska inte det bliii???
ja jag kommer snart tillbaka. Har varit rätt torrt med bloggandet jag vet. ligger just nu och ska sova. Har en jobbdag kvar innan jag ledigt i tre hela dagar. hela midsommar. det känns för tillfället helt jävla fantastiskt på ren svenska. 
i've got magic beans <3
idag hände något märkligt. eller rättare sagt något väldigt speciellt. på jobbet kommer det in en söt gubbe (ja det är okej att säga gubbe om han är typ 80). han är himla go och pratar glatt, ni vet så som äldre människor kan göra ibland. Hur som helst, för att göra en lång historia kort så kom Ärlinghem på tal. (ett ålderdomshem där mina farföräldrar bor, och även arne innan han inte orkade mer..) jag började fråga om han kände farmor och farfar, vilket han inte gjorde. då berättade jag istället om arne - min "ickeblodsbandiga-morfar" - varav han blev mållös. han avgudade arne, och hade hälsat på honom varje dag när han bodde på ärlinghem.
gubben fick rysningar, blev rörd och grät. ja han grät. mina tårar satt fast i halsen, men var tyvärr tvungen att hosta bort dem. vet ni vad det fantastiska var? den söte gubben kom tillbaka senare på eftermiddagen med en bild på arne, en otroligt fin bild - för att ge till mig. vilka fantastiska människor det finns...
... och fanns. för åh va fantastisk du var arne. du brydde dig om allt och alla, gjorde allt FÖR alla. jag har på senare tid insett en sak - tiden läker inte alla sår. faktiskt inte. jag skulle snarare säga att det blivit värre. när du gick bort var det sorg, men mestadels en lättnad. lättnad att slippa se dig lida, lättnad att veta att du gjort så mycket i ditt liv och du där och då var färdig.
men nu... Asså jag vet inte, inser var och varannan dag hur livets lilla gång är. hur naturligt det är att förlora människor på det här sättet, men hur svårt det kan vara att acceptera det. nu är det även lättare att minnas dig som den du faktiskt var. den stora människan med det varma hjärtat, som hade så lätt till skratt, som levde för att hjälpa andra, som var så musikalisk utan dess like. nu har jag glömt sen sjuka mannen du var på slutet, nu minns jag dig som Arne - världens bästa Arne. jag saknar dig, och den känslan kommer jag förmodligen alltid ha i mitt bakhuvud. men till slut blir det nog ENBART en bra känsla, men sjukt mycket minnen. tack för allt du gjorde för mig.
vad ska jag säga? London var precis som jag lämnade det, underbart. faktiskt bokstavligt talat var det precis som jag lämnade det... till och med mitt schampoo stod kvar i badrummet på 35a Kenton Court... tokigt hihi.
nej men åh... ni fina vänner som läser det här. ni anar inte hur kul det var att komma tillbaka och träffa er. men helt ärligt så kändes det inte alls som att jag hade varit borta. allt kändes så normalt. som att jag hade varit där hela tiden! förutom när jag kom till skolan, blev rent ut sagt stum när jag träffade min gamla lärare. hur som helst, att överraska blev inte precis som jag hade räknat ut - men det var minst lika bra ändå. kan inte förklara känslan när min käraste sambo gråter, eller hur mycket jag skrattade av lycka när min andra kära former roomie skrek som en stucken gris när jag öppnade dörren. ja vad ska jag säga? ... tror inte jag kan beskriva i ord hur mycket jag har saknat er. for real. när jag var påväg till flygplatsen så förbannade jag mig själv över att jag åkt tillbaka till London. jag kan meddela att det faktiskt var mycket jobbigare att säga hejdå den här gången. varför? jag vet inte. förmodligen för att jag visste i hemlighet att jag skulle komma tillbaka första gången jag åkte. kanske även för att nu är det över. skolan är slut, och tiden i London, som student, tillsammans, är officiellt över. nu är vi utspridda överallt... Sverige, London, Danmark, Holland.. you name it.
fick dock se mina vänner ta graduation. kan inte fatta att tiden är inne. vår tid på EF är slut, för oss alla. 9 månader har gått nu. men det är fanimej så jävla fantastiskt. jag har sagt det tidigare - det här är början på ett nytt kapitel i livet. med nya, värdefulla människor som ligger en varmt om hjärtat.
inte ens 6 månader räckte för att vänja sig vid tanken av att bo här
och ja om ni undrar.... vi gjorde saker när vi var där (lite såhär jag jobbar, skriver och går bananas över allt det där flummiga) jag fick gå i shorts, sitta i en park och äta sallad och dricka alkoholhaltig dryck, shoppa, fika, äta frukost på Starbucks med efterlängtad, sova i min "gamla" säng, varit med på ännu en graduation, stått ut med regnet, åkt dubbeldäckare, spenderat pengar, ätit massor massor massor... och allt detta med förbannat fina vänner! tack för de här dagarna, bästa underbara ni
