Godnatt
ni vet när man har skrivit ett hyfsat inlägg och sen fuckar nåt upp sig och så försvinner allt? hatar när det händer ..
det där med speciella identiteter
ja det där med identitetskriser. som kommer och går. det verkar bara ganska vanligt. jag trodde att jag inte gick igenom sånt. men jag tror verkligen att jag har så fel.
jag är mäkta imponerad av dessa tjejer. några skulle jag klassa som mina idoler faktiskt. men de är bäst i Sverige, och de förtjänar det verkligen. den lilla myran inom mig som fortfarande lever för handbollen blir alldeles hispig av alla drömmar som visar sig när jag ser dessa spelare. men man måste få ha drömmar eller hur? trots att dom alltid kommer förbli drömmar. har handbollen att tacka för mycket trots allt, men jag har lätt mig att... livet har så mycket mer att ge.
senast idag fick jag en sån där identitets-tjossan-vem-är-jag-när-jag-inte-spelar-handboll-grej. jag hade match. det var SÅ kul att spela. mitt älskade kusinbarn var och tittade på mig tillsammans med kära farmor sin. det var såå kul att se dom på läktaren. och ja, det var så kul att spela handboll! visserligen hade jag min vanliga spela-match-spärr där jag inte riktigt får ut allt jag vill, men ändå.. det var så kul. efter matchen åkte jag vidare till nästa match. till älskade borgen, Skånela IF ligger mig fortfarande så otroligt varmt om hjärtat..
idag mötte dom Sävehof. svenska mästarna. obesegrade göteborgare. det var mäktigt på något sätt. hela sävehofs startsexa var i stort sätt landslagsspelare. förstår ni hyr bra dom är? och då slog det mig - man kan inte gå allt. man kan inte vara allt. antingen är man handbollsspelaren, ger sitt liv åt sporten och satsar. det är klart man kan bli stor. ibland önskar jag att jag hade varit kvar. varit kvar i bubblan, tränat 24/7, spelat matcher och levt handboll. men samtidigt - ibland måste man göra uppoffringar åt andra hållet. lägger man av, satsar man inte längre på den höga nivån. vad får man istället? man får så otroligt mycket annat man kan uppleva. ser jag till mig själv hade jag inte för allt i världen bytt ut mitt halvår i London eller mina månader jorden runt. det har i stort sätt gjort mig till den jag är i dag. en del av mig saknar den där hatkärleken att inte ha något liv, att träna varje dag och i stort sätt bara träffa liksinniga handbollsnördar. en annan del av mig är så glad åt allt jag har idag. åt allt jag får chans att göra och uppleva.
jag är mäkta imponerad av dessa tjejer. några skulle jag klassa som mina idoler faktiskt. men de är bäst i Sverige, och de förtjänar det verkligen. den lilla myran inom mig som fortfarande lever för handbollen blir alldeles hispig av alla drömmar som visar sig när jag ser dessa spelare. men man måste få ha drömmar eller hur? trots att dom alltid kommer förbli drömmar. har handbollen att tacka för mycket trots allt, men jag har lätt mig att... livet har så mycket mer att ge.