i huvudet på en myra

men jag måste skriva lite om min dag. eller om mina tankar idag. jag vaknade och ville bara sova kvar. magkatarren hade sagt sitt och hållit mig vaken inatt. vad är det med mig? dags att gå till doktorn? hur som helst så pallrade jag mig till jobbet. ville bara hem, lägga mig och sova och hinna med allt det jag måste göra innan helgen. men nej, såklart jag inte bara kan gå hem! det insåg jag såklart ganska snabbt.. men det har varit så blandade känslor idag. är jag trött på vardagen? är jag stressad över nya jobbet? om jag är. varför är det så att man vill vara bra på allt man lär sig på en gång? helt otroligt... måendet blev ju inte bättre av att det kom en person från proffice som skulle hälsa. fick jag fram mitt namn? nej såklart inte... och när kollegan lite försynt påpekar det så kommer tårarna. kämpar emot dom. får panik när telefonen ringer  och jag måste svara. - hur ska folk egentligen förstå? de flesta tar det med en nypa salt - tror att det inte är så farligt. "Men du stammar ju inte.." nähe okej, jag har bara låtsas i alla år i skolan. låtsas att det varit jobbigt att prata inför alla. träffa nya människor, varit rädd att vara mig skälv. såklart, jag har ju bara låtsas - för att det är kul... 

det är inte förrän jag skriver om det som jag inser hur upprörd jag blir, och hur mycket jag tar åt mig. fan. just i den här stunden blev allt för mycket. magkatarr, trötthet, less på stamningen, less på hur jag blivit med allt hets kring träning och allt därtill... kan man inte vara nöjd med den man är?

så slår det mig, i bilen påväg hem... kylan tränger sig på utanför, kyler ner vägarna. på radion höjer jag volymen till låten "tsunami" och allt kommer till mig. hur kan jag INTE älska mitt liv? låten får mig att längta till helgen. till att få fira bestie som fyller 21. att få umgås med mina älskade vänner. att det snart är dags för min favorittid på hela året. hur mycket jag älskar alla små saker som får mig att tänka på julen. ljuslyktor, dofter, musik, pepparkakor, julbestyr... allt som är så härligt fascinerande stressigt men ack så älskvärt. och där slår det mig - hösten är deprimerande i många stunder, jag vet att jag är en av de människor som har lätt att bli höstdeprimerade. men varför glömma hur bra man har det? hur fina människor man har omkring sig? hur mycket man älskar livet och borde lära sig älska sig själv.. för den man är.