i huvudet på en myra

Heathrow är fanimej stort asså. MAJOR!

 

jag valde att åka hit med hyffsat god marginal, med tanke på att jag inte har checkat in två bagage förut och kände att niiijaaa... det blir nog en hel del att betala på det här! hur som helst, allt gick bra tills dess att jag faktiskt la upp väskorna på bandet. den enda vägde 35 kg (?!) hur fan gick det till? hmm.. en anledning kan vara alla 13 par skor jag verkar ha med mig hem? återigen... vad hände där? hur som helst, eftersom maxvikten "bara" är 32 kg så var jag alltså tvungen att mitt på Heathrows avgångshall börja fläka ut mig och mitt bagare. lovely. obeservera att väskorna var svårt att stänga redan innan, så detta var verkligen ett äventyr. till slut fick jag ihop det - dock vägde den här gången båda väskorna för mycket. men jag hade bara en tanka "I don't care... orkar inte mer faktiskt". den trevliga kvinnan i disken poängterade att jag bara kunde lägga tillbaka 2kg istället för att betala 40 pund. men from the look of my face så förstod hon att jag varken hade orken eller lusten att göra det. då kom det mänskliga hjärtat i henne fram, och hon "glömde bort"  att ta betalt för den största väskan. hon sparade alltså över 400 spänn för mig, och jag är henne evigt tacksam. sen fungerade inte mitt kort, men det är en annan historia.

 

så nu sitter jag alltså här. innanför spärrarna - at last. har hunnit gått igenom det mesta här på Londons störsa flygplats. svettattacken var ett faktum när jag packade om väskor. dessutom har jag hunnit bli förvirrad över deras "security-system" och även blivit raggad på av en kvinnlig security-vakt. hmm, hur jag ska ta det vet jag inte riktigt. men uppmärksamhet är ju alltid trevligt. bättre det en ingen alls, som jag brukar säga. eller niiijaa... jag brukar inte säga det ett dugg faktiskt, men.. man kan ju alltid låtsas.

 

om en kvart får jag förhoppningsvis veta vilken gate jag ska åka från. annars vet jag inte riktigt vad jag ska göra här i en timme, med en trasig kabinväska att gå runt med. tiden brukar gå ganska fort, så vi får väl hoppas på det. snart lämnar jag London, mitt äventyr och mina vänner för den här gången. jag har än så länge inte fällit en enda tår, men tro mig - de ligger och gror. vilken fantastisk tid det här har varit, minst sagt! nu åker jag hem, för att börja på ett helt nytt kapitel i mitt liv. det är dags att börja på ny kula.