filosofi
träningen har kommit hel åidosatt den senase veckan, vilket känns riktigt förjävligt måste jag säga. för jag känner att jag mår inte bra alls utav det. både fysiskt och psykiskt. detta kanske låter sjukt patetiskt, men så är det faktiskt inte. jag har märkt att träningen är en sjukt viktig del av mig och mitt liv.
detta får mig att inse at jag gav upp en av mina stora drömmar, för att uppfylla andra drömmar. jag har spelat handboll sen jag var 8 år. det har varit träning i ur och skur, cuper, matcher, lagfester, lite mer träning och en underbar gemenskap. känslan man ofta hade när man skulle till Vikingahallen var svår att slå. det var inte bara handboll, utan det var en hel gemenskap. det var så mycket mer.
det jag menar när jag säger att "jag gav upp min dröm" kan vara svårt att förklara i ord, på papper. men grejen är att sista säsongen kände jag att det släppte för mig. jag visste vad jag gjorde, jag hade lärt mig vad mitt absoluta favoritläge var och jag njöt med tanken att kunna säga att jag faktiskt var bra. nu var det så att som vanligt så är det ofta matcherna som är de svåra. ja självklart var det som en stoppkloss på matcherna. och egentligen, när man tänker efter, how can I blame my coaches när jag var så? är bara fortfarande ledsen att jag inte släppte allt och visade vad jag kunde. jag åkte ifrån ett lag som vann serien. som hade en säsong framför sig i Allsvenskan, den näst-högsta serien i Sverige. folk har frågat mig - hur kunde du åka? jag vet inte, jag ville se världen. jag orkade inte med 4 träningar i veckan + mer än så. matcher som tog en dag, en halv helg, få sitta på bänken även fast man visste att man kunde mycket mer. jag orkade inte, jag ville göra nåt annat med mitt liv, jag ville leva. och det har jag gjort. det har jag defenitivt gjort.
trots detta kan jag inte sluta gräma mig. nu när tiden är inne, ännu en gång. samma lag, som jag lämnade för ett år sen ligger nu etta i ännu en serie. de leder Allsvenskan och är påväg upp till handbollens finrum, Elitserien. alla handbollsspelares dröm.. typ. tydligen inte min starkaste och högsta - för hade jag gett upp den då?
det vore fel. otroligt fel och grymt att säga att jag ångrar mitt beslut till 100%, för det gör jag absolut inte. hade jag inte slutat hade jag aldrig kunnat åka halva jorden runt med mina två bästa vänner - en resa jag inte skulle byta ut mot nåt i världen. jag hade heller inte kunnat utmana mig själv genom att bege mig själv till London, till en främmande värld, till underbara människor, till vänner för livet. mitt beslut har jag tagit. kanske är jag bara filosofisk för jag saknar den höga träningsnivån jag var på. jag saknar att kasta en boll mot en vägg tills axeln värken. saknar den obeskrivliga känslan att komma i sitt favoritläge, hänga så länge tills målvakten inte längre vet vad man håller på med och till slut lägga bollen i nätet. nja.. det spritter i kroppen på mig när jag skriver detta, och jag saknar det. jag saknar det otroligt mycket just nu.
Kommentarer
Trackback