i huvudet på en myra

nej precis. jag må bo i London, förväntas leva livet och ha the time of my life osv. men vardagen kan vara lika hård och tuff här som hemma, tro det eller ej. jag har väl inte varit helt uppriktig om hur allting faktiskt är här just nu, men nu känner jag att det är dags att skriva av sig lite om det.

 

okej. det började faktiskt bara någon vecka innan vi skulle åka hem och ha lite jullov, förra året. Olivia fick ett samtal av Johanna (som är den svenska tjejen som vi hyr i andra hand av). Tidigare under veckan hade det varit strömavbrott i HELA huset (förutom lägenheterna.. iallafall våran) och Johanna berättar då att tydligen kommer felet från vår lägenhet. det är någon slags läcka. paniken när hon berättar det är ju ett faktum kan jag meddela. men på ett eller annat sätt så känns det ändå ganska "lugnt" på nåt sätt. men i bakhuvudet så finns det här tanken "det var fan för bra för att vara sant..." - för så är det, vi har haft så himla tur hittils! så det är väl klart som fan att Gud måste sprida ut det jobbiga över en stor del av befolkningen, inte mer med det.

 

hur som helst så berättade jag inte för mamma och pappa tex, innan jag visste om det var allvarligt eller ej. medans vi var hemma i Sverige skulle man kolla hur allvarlig läckan var, och till en början verkade det kunna fixa sig under de veckorna vi inte var i lägenheten. så kommer då den 24 december... en dag av bara massa glädje i vanliga fall. men det här året hade det redan några dagar innan hänt ofattbara ting som vände upp och ner på hela mig och min familjs/släkts värld. så det här mailet jag fick var verkligen grädden på moset...

 

Johanna förklarar att det inte kommer kunna bo i lägenheten något mer, och att hon är tvungen att bryta vårt kontrakt. hon är självklart väldigt ledsen över detta, men förklarar att hon inte kan göra mycket mer och hoppas att vi kommer kunna bo nånstans. KLART SOM FAN VI INTE HAR NÅNSTANS ATT BO! så var min första tanke... och jag såg bara att vi var bostadslösa 5 dagar senare då vi skulle tillbaka till London för att fira ett efterlängtat Nyår. för att dra en lång historia kort så var det fram och tillbaka längre, men till slut fixade Johanna att vi får bo kvar tills slutet på januari. oron lättade en aning, men tro mig... klumpen i magen ligger där hela tiden. för rent jävla seriöst... vet ni hur svårt det kan vara att få ett bra boende i London för ett rimligt pris? jag skulle säga, utan att hårddra det, att det är nästintill omöjligt faktiskt. så de första veckorna här på det nya året har jag och olivia spenderat med att försöka hitta lediga lägenheter/rum. men det är svårt. så svårt. den här veckan har det känts som att det är påväg att lösa sig, men efter tre-fyra misslyckade visningar så är vi faktiskt tillbaka på ruta ett.

 

jag kanske låter pessimistisk (hur stavas det?), men det här tar på krafterna. och efter idag kände jag bara att "Nej, nu orkar jag inte mer"... men letande har börjats om och nu går datorn varm på alla möjliga hemsidor för olika slags boende. så, nu vet ni alla hemma i Sverige hur det faktiskt ligger till här borta i London. förutom att jag har gått in i en riktigt tuff termin med allt vad skolarbete heter, så kan jag inte riktigt slappna av. tänk er att ha tanken i bakhuvudet att inte veta vart du ska bo om typ ... tre veckor ungefär? inte alltför roligt. men samtidigt försöker jag le, och vara mitt vanliga jag. "det löser sig" är något jag alltid borde leva efter. och dessutom, jag bor fortfarande i London. jag har den här möjligheten som många inte får alls i livet. jag borde vara glad, ta dagen som den kommer och njuta av min tid här. och jag lovar, det gör jag. jag lovar er att jag gör mitt bästa för att ta vara på mina kvarvarande månader här i en av världens bästa städer. helt klart.