i huvudet på en myra

idag på gymmet fick jag en sån där känsla att "fan, det ska gå!". efter att ha tagit ut mig ganska rejält på löpbandet så körde jag lite styrka, och då slog det mig. det går, bara man vill. för jag vet att jag inte är lika vältränad längre som när jag gick i skolan och tränade två gånger om dagen oftast. det är inget konstigt med det, egentligen. men så fort den sanningen slår mig så uppstår någonting inom mig. jag kan inte sätta fingret på om det är ilska, ångest eller något annat. för jag vill tillbaka. och faktiskt mer än så skulle jag vilja påstå.

 

men idag på gymmet så fick jag den här känslan. jag vet att det kan gå bara man vill. mitt problem är min självdisciplin, helt klart. träna älskar jag att göra. samtidigt älskar jag mat. och annat gott. så min självdisciplin är min värsta fiende, för disciplinen är fanimej noll... mitt nyårsmål är däremot att förbättra den. tänka mer på vad jag äter osv. men det är så svårt ibland. för bakslag har man defenitivt, speciellt de här dagarna som har varit. usch... har ätit oregelbundet och fel. förutom att jag tycker att jag har gått upp i vikt, så har även mitt ansikte fått ta jävligt mycket stryk. även här kan jag inte sätta fingret på vad det är, men miin hy har blivit så otroligt dålig, så att man kan nästan tro att jag är 14 år igen - och inte 20 som jag faktiskt är. jag tror många faktorer spelar in dock. livet här i ett smutsigt London, omedveten stress och oro inom mig och ibland tror jag även att det jag äter spelar stor roll. nu låter det som att jag äter BARA skit här borta. det roliga är att jag faktiskt brukar äta väldigt bra, och inte alls så mycket godsaker och annat. men de senaste dagarna har inte varit strukturerade över huvudtaget, och det är därför jag blir såhär nojjig. hur som helst så vill jag framhäva en person som faktiskt visar mig att det är möjligt.

 

min mamma är en av de finaste människorna på jorden, helt klart. och anledningen till att jag vill framhäva henne är att hon är på god väg till att klara sitt mål. jag måste bara berätta en situation för några månader sen. närmare bestämde den 23 november förra året. då jag tog mig hem till Sverige för första gången sen i september. när jag först fick se henne så var det som en annan människa. jag tror hon hade gått ner runt 20 kilo, är det rätt mamma? - sen jag senast såg henne. det var ett riktigt "wow-moment" måste jag få säga. och jag är så stolt över henne. det har jag tyvärr aldrig sagt till henne rakt ut, men jag ska det. det ska jag. men jag är stolt över dig mamma, att du tog dig i kragen och verkligen är på väg dit du vill. nu ska jag göra samma sak. första målet efter de här dagarna är att bli kvitt mitt sockerberoende. för det är fanimej farligare än alkohol och hela köret. socker kan göra en galen, helt klart.

 

men dock har jag insett en sak. jag hinner inte med någon förändring tills jag kommer hem, tyvärr. det här får bli ett långsiktigt mål som jag framför allt tar tag i när jag kommer hem. tror ingen heller har så himla höga förväntningar att jag ska ha gått ner i vikt efter ett halvår i England... snarare tvärtom. så var beredd på en liten köttbulle mina vänner !