i huvudet på en myra

en dålig ovana har börjat uppstå. panikångesten som uppkommer när ämnet kommer upp. när en hel lektion handlar om just det. förra veckan var jag tvungen att gå från skolan. Amanda har rätt i det hon säger "det är förmodligen för att du känner att det börjar närma sig". ja så är det nog. för jävlar, nu är det nära. jävligt nära. därför uppstår paniken. det hände även idag.

ingen såg. hoppas jag. men fick svårt att andas och tårarna kom fram utan egentligen någon anledning alls. försökte stoppa det, innan det ens börjat. men ingen märkte. tror jag. hoppas jag. till slut kunde jag inte gömma mig längre och jag fick öva. speaking exam. när min lärare med en nickning och frågan ; 'is it ok?' vände sig till mig hade jag seriöst panik. inte hjälpte det att jag skulle öva tillsammans med en av killarna i klassen. visst, han kan vara en av de trevligaste och utåt sätt snällaste personerna någonsin. men ändå, på nåt sätt kan det göra mig mer nervös. jag vet, det är kanske konstigt - vid snart 21 års ålder.

men 3 minuter senare var vi klara. vi pratade i tre minuter och några våra klasskompisar dömde oss. det var så skönt efteråt. är så glad att jag gjorde det. det gick ju bra. eller bra och bra. det gick iallafall. vet dock inte om det var av högsta klass, men jag fick inte alltför tunghäfta vilket var målet i denna stund.

verkar dessutom som att min lärare har blivit rädd. rädd för att sätta mig i såna situationer. fråga mig inte varför, men nåt har hänt - sån stor skillnad är det från förra året. det är absolut inte bra har jag märkt. för jag blir så bekväm, fruktansvärt bekväm. och panikslagen. ja jag kan inte hjälpa det - stesspaniken är ett faktum när detta ämne kommer upp. men vafan? vad är det att vara rädd för. jag kan klara det. det vet jag att jag kan - vem fan flyttar till London om man inte vet att man kan klara att göra en sån här sak?

ta mig till den här dagen. till Los Angeles, Nicke Nyfiken, till Anna och Brallan. då lyckan var total! (jag är inte deppig, lovar..)