det börjar gå upp för mig, men jag förstår ändå inte
igår sa jag hejdå till en kille i min klass. en kille som, om han hade varit några år äldre, några decimeter längre och... straight (?) förmodligen hade fallit som en sten för. att hans stora hjärta ens får plats i den lilla kroppen, det är en obesvarad gåta. hur som helst, detta fick mig att tänka och inse. Snart är det över. det är nu alla 'good byes' börjar...
jag och Amanda satt på tuben och pratade om hur konstigt det känns. att vi ska börja säga hejdå till folk. jag kommer med kommentaren 'förstår du att om två veckor så åker huuuur mycket folk som helst hem'. hon nickar och säger sen 'ja, och sen åker du...'
den repliken gjorde mig för några sekunder mållös och gav mig svårt att andas. jag kunde inte titta kvinnan i ögonen ens... min bästa Amanda. och hon har så rätt, snart åker jag verkligen. hem. förmodligen för gott. och alla jag har här då? alla vänner som varit mitt liv det senare halvåret? när får jag träffa dom igen? det är en sjuk tanke... jag saknar er där hemma otroligt, men när det går upp för mig på det här sättet då kan jag inte göra annat än att låta tårarna rinna. och igår fick jag även reda på att en av mina bästa kompisar här åker hem till Sverige på lov och kommer inte tillbaka förrän kvällen innan jag ska åka hem... Aah Fellan hur fan ska det gå?!
det här är bara ett litet smakprov på vad som komma skall.