i huvudet på en myra

 

nu har jag gått lite bananas med bilder. men det är ju lite mysigt, för då tänker man tillbaka och minns. för vi var verkligen ett fantastisktt jävla gäng där borta, och jag vet att vi kommer hålla kontakten. det jag insåg där borta, ganska snabbt, var att man får en alldeles speciell relation med vänner man möter såhär. man åker helt själv till ett annat land, precis som alla andra också gör, vilket gör att man söker sig till varandra på ett helt annat sätt och skapar en relation och vänskap som blir otroligt stark och speciell. efter bara några veckor kändes det med de flesta att man hade känt varandra forever. trots att vi kom från helt olika ställen och sammanstrålades.

 

den här tiden har fått mig att växa som männniska, hoppas jag. det var lite det syftet jag hade när jag åkte. att plugga engelska var aldrig något jag hade tänkt på eller kände att jag behövde göra, utan det var mest att åka iväg, träffa nya människor och göra något för sig själv för en gångs skull. jag ångrar det inte en sekund. jag har väl lärt mig en del om mig själv också, om vad jag klarar och inte klarar av. hur påverkad jag kan bli av vissa grejer, av vissa människor. jag har sett sidor av mig själv som jag inte vill ha. sidor jag vill jobba bort, och även sidor jag vill utveckla och jobba mer på. trots att jag älskar människor, jag älskar att ha vänner omkring mig så insåg jag också att jag behöver ensamtid. ensamtid är guld värt ibland.

 

är det något jag ångrar? självklart är det saker jag ångrar. de främsta sakerna är ganska stora. jag ångrar att jag inte la upp en bättre budget, speciellt när jag flyttade ifrån värdfamiljen. jag borde ha lagt upp en budget, så jag hade mer koll på mina pengar. när vi ändå är inne på ämnet så ångrar jag också att jag slösade så mycket. för jag slösade otroligt mycket på småsaker som kaffe osv. sånt man inte tror blir så mycket i det stora hela. jag ångrar även djupt att jag lät det kanske gå en månad efter jullovet att bli människa igen. jag kan inte säga att jag ångrar hur jag mådde, för det går inte att göra något åt. tragiska saker hände, och stressen uppstod utan att jag ens ville det. jag ångrar dock att jag hanterade det fel - jag hade kunnat komma ifrån det lättare om jag hade låtit mig själv göra det. kanske. vem vet? det är alltid lättare att vara efterklok. den sista stora grejen jag hade velat gjort annorlunda var när jag tappade lite kontrollen över all struktur jag innan hade. jag tappade motivationen på träning, åt fel, tänkte för mycket, och åt ännu sämre. nu sitter jag här hemma i Sverige, önskar jag hade fortsatt på mitt mål om ett sundare jag lagom till hemgången. nu är det som att börja på ruta ett, både utseendemässigt och motivationsmässigt. men strukturen börjar komma tillbaka och jag ska klara det.

 

det här blev förbannat långt... men sån är jag. jag älskar att skriva. och det har jag insett mer och mer nu när jag varit borta. jag älskar att skriva. och det har fått mig att börja tänka mer på framtiden. ska det fortsätta bara vara en hobby eller vill jag ha det i mitt vardagliga liv? tja.. det är såna här tankar som har snurrat runt i huvet också. det har varit nyttigt att vara på den här resan, trots att min klara plan jag hade förra året om hur framtiden skulle bli uppbyggt är som bortblåst. trots att ett stycke i det här blogginlägget handlar om saker jag ångrar, så är majoriteten ändå bara bra saker. därför kan jag inte berätta om allt superbra och roligt jag varit med om. för det skulle bli en bok. tamefan, det är kanske det jag ska göra? 'Mitt liv i London'... vilket jävla vinnande koncept. skulle säkert bli en storsäljare ute på marknaden... NOT. hihi. men neej jessieK, nu börjar du svamla igen. det är dags för ett avslut. ett closure.

 

mitt äventyr i London är slut. men trots det så har det bara öppnat en början i mitt liv. en början med nya fina människor, nya idéer och drömmar och nya mål att sträva efter. hyfsat bra måste jag säga att det var att jag åkte ändå. men av allt vill jag säga thank you till alla mina fina vänner som är kvar i London, som är hemma i Sverige, som är hemma i Holland, Danmark, Argentina, Tyskland... you name it. jag har mött människor över hela världen och det är jag otroligt tacksam över. nu är det dags för mig att säga hejdå (men tror dock inte att jag lägger ner bloggen, kommer bli otroligt bloggsugen så kanske skriver vad som händer här hemma ändå. namnet är ju helgalet, men det löser vi... så småningom). bye bye babies, see you soon.