i huvudet på en myra

what a day!

 

att säga hejdå var svårare än jag trodde. började med att vakna av panik när jag insåg att pappa skulle åka till jobbet. då började det här med tårarna... sen fortsatte det bara under hela dagen när det var massa fler hejdå. sjukt jobbigt... men så fort jag kom innanför säkerhetskontrollerna kändes det ändå helt okej.

 

träffade två sjukt gulliga och roliga tjejer på flyget. Amandorna.. synd att dom bara skulle vara i London i fem dagar för en mysweekend dårå. väl framme i London lämnade dom av mig så gullig i avgångshallen så hittade jag EF-människorna ganska snabbt. hittils hade det alltså gått som smort! 5 (!) timmar senare, helt utmattad och hungrig som ett djur kom jag till Mrs richards. där bjöd hon på jättegod mat (smakade nästan lika bra som mammas..). det jobbiga är dessvärre att så fort jag kom innanför dörren kände jag bara obehag. jättesöt liten dam med jamaicansk brytning, absolut! och min rumskompis verkar också trevlig men... kemin stämmer inte alls. hon har en annan student som jag förmodligen skulle kunna bli soulmate med, men hon drar på söndag... just my luck! alla tre tyckte iallafall att jag hade jättebrae engelska iallafall... man får väl tacka och bocka för det!

 

jag vet och förstår att det absolut inte är något konstigt att det känns såhär. men såhär i ett halvår... nej jag tror inte jag kommer klara det. har inte ens tillräckligt med utrymme att ha min väska på (än mindre garderobsutrymme). imorgon ska jag få komma till skolan iallafall... vi får hålla tummarna attjag  efter några timmars sömn inte har känslan att vilja gråta lika mycket, woop woop hihi.