helt oväntat
det här inlägget skulle handla om gårdagen. hur jävla kul det var och hur kuuuuul det var att åka nattbuss hem (NOT). men istället hände något oväntat precis, och nu känns allt upp och ner istället. Mrs Richards ropade in mig till hennes rum precis och bad mig sätta mig ner för hon ville prata om en grej. redan där fick jag ont i magen... hon sa till mig att hon "have get the feeling that I'm not feeling comfortable staying here". jag blev helt ställd, vad ska man svara? men jag sa som det var. jag trivs inte här... och jag kan inte sätta fingret på det alls egentligen. först och främst var det väl vid första anblicken inte alls som jag trodde när jag kom hit. jag bad EF om att få bo i en familj med barn och kanske husdjur, och jag ville INTE bo med en ensam person. och här är jag, living with Mrs Richards. hur som helst, jag valde att inte bry mig nåt om att det men som sagt redan från första dagen har jag varit obekväm i att bo här. men don't get me wrong... Mrs Richards är jättegullig och hon lagar god mat osv. men jag vet inte, nåt är det. och min rumskamrat gör ju inte direkt att jag hoppar av glädje heller. vi är SÅ olika... hon är från Frankrike, ska fylla 19 år. men varför beter hon sig inte som det? vi är på helt olika nivåer i livet och det känns ibland som att jag är MINST fem år äldre än henne, inte ett. men blablabla det var inte det jag skulle prata om.
Mrs Richards samtal iaf... out of the blue. hon gillar inte att ha folk är "unhappy". och hon har märkt att nåt är fel osv. tydligen enligt henne är jag depressed... kom igen!! jag är inte deprimerad, jag älskar att vara här. jag älskar att vara i London. jag gillar bara inte att vara hemma... jag förklarade iaf att det inte hade nåt med henne att göra, men jag klarar inte av att bo med Sarah. hon började som vanligt prata om henne som att hon är nåt offerlamm. det gör hon ofta :"så synd om Sarah, blabla". kan bli lite frustrerande ibland. nu efter samtalet känns det skitjobbigt... hon sa "it's up to you" ungefär femtioelva gånger. klart jag vet att det är upp till mig!! herregud kvinna... men jag vet inte hur jag ska göra. ska jag byta värdfamilj kan det ju bli ännu sämre, mest av allt vill jag skaffa en lägenhet. jag, olivia, emelie och några till letar faktiskt. det skulle vara guld! då skulle allt vara komplett här borta. men det är så dyrt, det är äckligt jävla dyrt! så ja, Mrs Richards.. "if you want to move, just move.." inte så enkelt kan jag meddela!! goooosh... jag är både arg och ledsen nu. och även fast hon bara menade väl med samtalet, antar jag, så känns det skitkonstigt nu. krispig stämning om man säger så... jag är ledsen också över att inte kunna vara glad här. jag är ledsen över att Mrs Richards inte får träffa the real me, the happy me!
frustrationen är total. skulle behöva skrika på något eller någon. vad ska jag göra? någon som vet något, eller har nåt tips om boende och så i London? är tacksam för minsta lilla... förlåt för detta, men allt är inte alltid en dans på rosor om man säger så! annars kan jag nog inte ha det bättre, är påväg till skolan snart och ikväll ska jag, emelie och olivia gå och se Mamma Mia - musikalen. mysfaktor hundraelva typ!!
Kommentarer
Trackback